Sprutan är tagen, skruvarna är rätt inställda och tårarna forsar ner för kinderna.

Kanske så man ska må när man är 21år och 364dagar. Vad vet jag?

Måste bara sno ett sådant bra citat;

"fina fräscha flickor" (Helena Johansson, 070306 kl. 14.24)

Iaf inget mer att käka piller och vara orolig över.

Inte alltid lätt att sätta ord på det som får mig att gråta.

- Rädd att inte vakna

- Rädd för all värk jag kommer att ha

- Rädd för alla de tusen saker som kan gå fel

- Rädd att bli en börda

- Rädd att bli ett offer

- Rädd att inte allt kommer bli så bra som de varit.

Varför kunde inte tiden bara stannat och allt få varit så underbart som det var?

 

...och jag är livrädd. Är en sådan liten människa just nu, så liten och rädd.

Spela ingen roll hur mycke ni vill och försöker, ni kan aldrig förstå hur det är att vara mig.

...när ingen läser. Eller gör ni det och bara är slarviga med lämna avtryck?! Skärpning då! Annars är den nedläggningshotad!

OBS! Detta gäller givetvis inte Ängel!

- Hälften av er skulle bara garva

- Andra hälften skulle bli oroliga

Men ni skulle alla förstå varför...

 (Kul har jag haft iaf, men det visar proverna inget om)

För ganska exakt en vecka sedan idag fick Hanna skjuts av sin snälla bror in till Mjölby station där ett tåg väntade bara på henne för att transportera henne ner till södra Sverige. Närmare bestämt Malmö stad. Ja, alltså resan till Mjölby/Malmö påbörjades först efter en lång och plågsam packning och mycket våld för att få igen min fnaskröda resväska.

Väl i Mjölby hade inte riktigt mitt tåg kommit än, tidspessimisten H. Axén hade slagit till igen. Efter att inhandlat lite nödvändigheter (tidning, tuggummi, frukt) för resan var det dags att stiga på ångesttåget till Malmö. X2000 till Malmö kan det kännas mer deja vú än så?

Vagnarna börja rulla (eller vad man säger när det går på räls) och allt kändes faktiskt ganska bra. Eftersom jag inte är någon van tågresenär hade jag varit noga med att se till att jag skulle slippa byta på massa ställen, tåget skulle gå raka vägen till Malmö station. Satte hörlurarna i öronen luta mig mot fönstret och försökte sova.  Allt gick finfint till en början men sen kom det. Jag visste det, jag bara visste det. Liksom vad vore en tågresa till Malmö utan illamående. Aja, var inte mycke att göra förutom att lokaliser spypåsarna och ta djupa långa andetag. När jag mådde som sämst ropar en liten pipig röst ut i högtalarna, "tåget vänder idag i Lund. Resenärer till Malmö byter tåg på Lund station." Gah, kunde det bli värre. Fattades bara nu att jag irra bort mig i Lund. Lyckades lokalisera lite folk som också skulle vidare till Malmö och följde dem som ett koppel när det var dags för tågbyte.  Väl på det nya tåget börjades äntligen Malmö kännas inte alltför avlägset.

Tåget stannade och genom fönstret såg jag min lilla blonda ängel stå där och tåligt vänta på en tokirrande H2. Efter ett mini kramkalas på station leta vi (rättare sagt H1) upp en buss som skulle föra oss vidare till Nobelvägen och H1:s lya. Framme vid porten mötte vi upp H1:s sambo, Helena. Hon hade glömt nyckel så hon fick gå in med oss. Trevlig tös, som gav ett väldigt bra första intryck. Inne i lägenheten var det så gott som underbart att sparka av sig pjuxen och få av sig jackan o bara andas lite frisk luft. Illamåendet började sakta avta och helt plötsligt var det dags att lära Ängeln en ny maträtt. Medelhavskyckling stod på matsedeln och vi satte igång.  Efter maten var vi båda ganska trötta och gick och la oss i Ängels gudomliga säng och titta på tv och pratade långt in på natten.

Sov riktigt länge på torsdagen åt brunch till våra bästa år och begav oss sedan in till centrum för att shoppa. Vi var lite segstartade men sen kom vi igång och å främst H1. Shit jag som trodde studenter levde fattigmansliv ;) När våra huvuden började bli tomma, fötterna värkte och magarna skrek börja vi lite efter ett café. Vi leta och leta innan vi till slut hamna på McDonalds. Helena skulle ha något litet (yeah, right!?) och jag kom på den nya fikan, kaffe och minimorötter. Haha, låter kanske sådär men jag rekomenderar den verkligen. När vi fyllt vår mat respektive kaffetarm började färden tillbaka till Nobelvägen. Vila vilade våra arma fötter och matade våra tomma magar innan vi åter började färden mot centrum, den här gången med sikte på bion. Vi skulle se "Se upp för dårarna".  Skratta så jag tjöt och då faktiskt inte bara åt filmen. Var mer än en maska som hade gått på henne du, H1? Efter bion gick vi en nattpromenad hemåt. Passade på att fota lite intressanta saker på vägen. Även denna kväll avslutades med långprat i sängen.

Shit, vad har hänt med mig!? Sov ruggigt länge på fredagen med och även denna dag började med brunch och våra bästa år. Ganska mysigt faktiskt även om jag tycker den såpan är i värsta laget. Efter lite överläggning och ett plötsligt sug efter top shop beslöt vi oss för att ta tåget till Lund för lite shopping. Blev en lika rolig shopping dag (även denna innehöll McDonalds fika). Vi fynda ganska friskt båda två och både kände vi lite ångest över att vi svälter våra konton. Var tvugna att påbörja resan hemåt ganska skapligt eftersom schemat sa tacknytis på Nobel med H1:s tisdagsgäng.  Vart en jättemysig kväll med många skratt och trevliga männsikor.

Lördagen innehöll inga planer alls för dagen utan vi skulle bara slappa och samla krafter för kvällens festligheter. Helenas kolsyrepatron var dock slut och vi både är i stort behov att bubbelvatten när vi är bakis så vi begav oss på jakt efter en ny. Vår jakt slutade på Mobila, Siba där hon kunde inhandla en ny för en relativt liten peng.  Hittade också lite fika (kors i taket, inte McDonalds). "Hemma" igen unnade vi oss lite vila innan det var dags för förvandlingen. Från vardgsfräsch, till partyglamour. Käkade lite egentillverkad paj med H1, Helena och Malin innan även Sara och Clara dök upp. Tittade på den alltid lika fantastiska schlagerfestivalen och drack lite goda alkholhaltiga drycker. Skrattade så jag höll på att dö när Helena och H1 skulle demonstrera en avsugning på deras barstolar med hjälp av en champangekork (who need guys?!). Ängeln lockade också fram ett gapskratt när hon så fint posade på toa invirad i toapapper. Starx innan ett(!!) hoppa vi på cyklarna och startade färden mot Privé. Ett riktigt snobbställe där inte vem som helst kom in, tur doch att vi inte är det. Vem som helst alltså. Till en början var det verkligen kanon och vi mer eller mindre tokdansa men sen måste det hänt något med dj:n. Någon kanske råka kasta en ölflaska i huvudet på honom eller så halka han och slg i huvudet för musiken vart helt plötsligt kass. Och då menar jag riktigt luder&patrask dålig. Vi försökte stå ut ett tag men sen gav vi upp. Helena, Sara och Malin cyklade hemåt och H1 och jag började traska. Ni förstår hon hade ingen luft i sitt bakhjul och där är det ganska tungt att skjutsa någon. Det var lite småkallt, vi var ganska trötta och hungriga. Då dök den upp, vi trodde vi såg i syne! En sådan grej att pumpa cykeldäck med stod där mitt på trottoaren, vi var räddade! Trodde vi.... Är lite svårare än man kan tro att fylla däcket med luft. Trots instruktioner från Ahlin på telefon gick det inget vidare, vi trodde nästan vi var förlorde när han dök upp. Nattens riddare, direkt från krogen. Han fixa vårt däck och försvann iväg lika snabbt som han hade dykt upp. Vilken hjälte! Nu kunde färden börja på riktigt och oj vad det gick. Över trottoarkanter, på kullersten och i hål., man kände att man levde på den pakethållaren. Delmålet var H1:s falafelkiosk och det var äntligen dags. Jag skulle äta min första falafel. Varit falafeloskuld fram tills denna stund men då var det dags. Men, men gjorde alla nybörjares stora misstag och drabbades av hybris. Beställde en med både vitlök och stark sås. Det slog lågor ur min arma mun. Väl i säng efter enormt många glas vatten och lite beklagande över brännsår i gommen somna jag ganska snabbt.

Konstigt, söndagen vakna både Ängeln och jag skapligt tidigt. Detta till trots att vi var vakna in på småtimmarna, vi är nog lite skumma vi.  Hann inte ligga vakna länge innan H1:s bakistarm började skrika efter mat. Pallra oss upp på en rejälfrukost och sedan tillbaka till sängen där vi spendera så gott som hela dagen. Gick upp för att hämta lite ät och drickbart då och då men inte mycke mer än så. Haha, ganska kul att se hur mycke mat som går i en sådan liten männsika när bakishungern slår till. Jag är imponerad! Kanske var med maten eller alkoholen som dina djupa tankegångar kom med. Han var absolut schysst som sköt henne i huvudet och avsluta hennes liv snabbt och ja det är sant. De som har skumgodis som favorit får mycke mer för pengarna. På kvällen började jag packa lite smått och insåg att det inte var alls länge kvar tills jag skulle hem. Fy fan, ville inte alls.

Somna ganska sent den kvällen efter mycke prat och mys. Gick upp skapligt på måndagen för att hinna med en dusch och lite fruktsallad innan vi tog en buss till stationen. Usch, blev en låååång kram och nästan lite snyft innan jag tog min plats på det hemska tåget hem, Hem till kylan och allt annat hemskt som väntar.

Tack Ängeln för underbara dagar i Malmö! Har en helt annan syn på staden nu!

Så var det lördag igen och på schemat stod fest hos Therese och Anders i linköping. Funderade också på att följa med Emma in och shoppa på dagen men eftersom kvällen innan blivit så sen så valde jag att stanna hemma och ta det lugnt och samla krafter för kvällen.

Först var det tänkt att jag skulle ta bussen in till linkan eftersom L&L (Larsson & Lindén) bor så lägligt till. Sen så skulle pappa skjutsa in mig, jag försöka säga ner. Jag menar inte direkt ekonomiskt men har sagt så, så är det så. När det började närma sig avresa så ringde plötsligt min mobil. I andra änden fanns Therese. Hon upplyste mig om att våra kära vän Emma lyckats låsa in sina bilnycklar i sin bil och var därför tvungen att åka in till Motala för att hämta reservnycklarna. Hon lånae L&L:s bil och kunde därför plocka upp mig när hon ändå åkte. Pappa slapp trots allt!

När jag kommit in i L&L:s mysiga lägenhet och fått av mig ytterkläderna tittade jag lite skumt på Tessan. Haha, jag är inte diskret och hon märkte tydligt fick jag höra senare. Shit, vilken fullträff vi gjort! Vi hade nämligen likadana skjortor på oss, olika färger dock bör nämnas (mörkbrun och svart).

Något senare dök även Helen(Tessans syster stor) och Johan upp. Även de skulle vara med på våra festligheter för kvällen. Vi blev bjudna till bords där det serverades god mat och många skratt. Något senare förflyttade vi oss in i salongen (läs vardagsrummet) och snart började Anders servera snaps på drink på snaps o.s.v. Skratten forsatte och tilltog då karaeoken kom fram.

Även om jag hade sjuk kul så saknade jag mitt kära gäng från föregående veckor (H1, Macke, Drougge, Ahlin och Börje) Hade faktiskt kontakt via telefon hela kvällen och det var fint och höra att de kände likadant.

När klockan smög sig närmare spöktimman tyckte vi att det var dags att röra på oss och vi pälsa på oss rejält och började den vingliga färden mot stan. Efter att ha cashat ut lite och tyvärr sagt adjö till Helene och Johan tog den resterade truppen sig in på platå. Där började vi pinglor shake och jag började sms:a med någon. Då kändes det inte som så många med tittar jag på telefon idag så inser jag att så var inte fallet. Shit när hann jag få och skicka all dem. Och hur kunde jag skriva så, måste vart skamlöst berusad.

Aja, när vi tröttnat på platås kassa musik och allt för trånga dansgolv begav vi oss till det pålitliga Burger King pinglorna och Anders ville ha hamburgare och jag vill nog mest sätta mig i en taxi mot en lördagnatt i en säng. Köpte dock en sallad och tänkte på hur jag ska lägga fram det hela lite snyggt. - "Gott folk, evigt tacksam för den sovplats jag blivit lovad men blev garanterad en sängplats här i linkan redan förra helgen och jag känner att jag behöver åka dit. Är nämligen lite smått frustrerad och snart går det inte göra något åt det. Så summan av kardemumman: Gäller att smida medan järnet är varmt." Fick lite varnande ord och hot o samtal till min käre far. Hann också rådgöra med ängeln i huvudstaden innan jaag satt mig i en taxi och sluddra ur mig adressen jag fått skickat till mig. Good Gusch, vad gör jag nu tänkte jag i taxin. Men kom fram och jag kände någorlunda igen mig så gick och ryckte i porten men den var låst!!

Ringde och bad snällt att han skulle komma och öppna för jag frös var full och längtade efter den utlovade sängen med tillhörande sällskap. Efter en stund kom han och öppna och jag fick komma in i värmen. I lägenheten manekängades nyinköpta skor, jag ringde och försäkrade lite folk att jag var inomhus och allt var chill och lite seriöst samtal om livet. Insåg när vi låg där och tjöta att jag var något så när karatefull och han var nykter, möjligen lätt berusad. Aja, sov i allafall gott  sängen och när morgon kom väcktes jag inte helt oväntat. Efter att ha varit vaken, druckit massa vatten och hopplöst försökt somna om gav jag upp. Klädde på mig, tacka för sovplats och sällskap innan jag gav mig ut på skampromenaden mot L&L. Usch, vad alla var vakna tidigt just den här söndagen för att inte tala om vad alla såg fräscha ut. Näe, var bara dra på sig luvan och försöka göra sig så osynlig som möjligt.

Vart mäkta imponerad av mig själv som hittade rätt direkt. Klockan halv tio stod ja åter utför L&L:s dörr och ringde på. Inga morgonmänniskor där inte utan upp for en yrvaken Anders och öppna dörren. Skämdes inte något att jag väckt dem alla. Vi käka frukost och disskuterade gårdagen, natten och bögskatornas höghus innan vi började vår intensiva bavakning av Wasaloppet. När det stod klart vem som vunnit började Emma och jag tänka på refrängen och plockade ihop våra saker och tackade för allt. Hämtade upp Emmas mamma och åkte från ett vårlikt Linköping mot ett grådassigt Motala.

Hemma kändes allt bara bra. Ingen ångest alls. Visst var jag bakis och huvudet värkte men som sagt ingen ångest. Underbart skönt!

Tack alla inblandade!

Skulle träffa två kära vänner igår för lite filmtittande, mys och skvaller. Båda två är jättefina männsikor men hade ändå mina tvivel på kvällen och då främst angående min närvaro. Låt oss kalla den min kvinnliga instinkt sa åt mig att stanna hemma. De kunde behöva tiden själva. Men efter tjat och till och med skjuts gick jag med på att komma.

Så länge det var mat med i bilden var det chill men sen började jag känna mig som första, andra, tredje, fjärde...ja femte hjulet. Ju längre kvällen gick desto mer kändes det som ett oskyldigt förspel. Ojoj hade jag haft bilden hade jag åkt mycke tidigare. Hoppas de löste sig till det bästa sen, ganska säker på att de gjorde de.

Älskar er vänner, men erkänn jag var iväg igår!


Och summan av kardemumman: Lyssna på din instinkt!