hanna.

Ja, jag tog mig till slut igenom onsdagen och det med bravur måste jag säga. Begravningar är väl aldrig något man ser fram emot men inget avskräcker mig heller. Jag ser det som en av de naturligaste sakerna i världen, vi föds och vi dör. Solen sken och jag grät men på något sätt kändes det ganska skönt en då. Det är så oerhört befriande att gråta!

I dag är det redan torsdag och som vanligt på torsdagar ska jag snart pallra mig iväg till gymmet för att plågas lite. Tänker inte ljuga och säga att jag tycker det är roligt, men det är jävligt skönt sen när jag kommer hem.

I övrigt i dag så måste det planneras lite för morgondagen, världens bästa paps fyller nämligen år och givetvis ska det firas med pompa och ståt.

Näe, nu är det banne helvetesgymmer som gäller så kanske jag kan njuta av solen lite när jag kommer hem... då borde jag slippa undan cancertimmarna med :)

ciao!