hanna.

Idag har jag varit hos farbror doktorn, eller näe föresten där ljög jag. Jag var hos fru doktor W. Doktor W är vanligtvis en ganska skräckinjagande läkare med stor pondus. Inte alls rädd för att säga åt mig på skarpen om jag glömt ta febern gått, och dragit för länge med halsont eller något annat slarveri. Sanningen att säga är faktiskt både jag och min far ruggit rädda för henne och och väntar gärna lite för länge innan vi beger oss ner till vårdcentralen för en uppläxning. 

Idag när jag satt där i väntrummet och väntade på att bli inkallad till den mäktiga dr. W var jag mer än måttligt nervös. Jag var verkligen inte upplagd för ännu en uppläxning och kände att allt var som bäddad för total katastrof. Hon kom, hon ropande upp mig och jag följde med henne in på rummet. Nu kom chocken, hon var som förbytt mot sitt vanliga jag. Det var en varm människa jag mötte. En människa som lysnade och tog till sig vad jag sa. Det var då jag insåg det, hon har gåvan. Gåvan alla doktorer borde ha, det borde var tvång. Hon har gåvan att läsa av sina patienter anpassa sitt bemötande därefter. Cred till dr. W för det!

Som väntat kom vi inte fram till något idag, utan det blev massa blodprov (nio rör!) och lite planeringar och tankar om hur vi ska gå vidare. Som alltid i min värld, bara att vänta.