hanna.

Jag är ingen gråtmild person. Lättberörd, ja men fortfarande långt till tårarna. Jag ser det inte som ett svaghetstecken hos andra men hos själv och därför har jag funnit en förmåga att stålsätta mig och inte visa någon tårarna som vill tränga ur ögonen. Vad som jag dock inte kan stålsätta mig mot är när saknaden efter de som inte längre finns hos oss drabbar mig, då förvändlas mina ögon till vattenfall och tårarna tycks aldrig ta slut.