hanna.

I dag när jag satt och skrev ansökningar kom jag på mig själv att skriva att jag var 22 år. Är det åldernoja och/eller total förnekelse när man man börjar ljuga om sin ålder i offentliga handlingar?

Jag blir ett år äldre på söndag, jag hemska tjugotre och blir en gammal tant. Den enda fördelen med att fylla år är att man har ett ypperligt tillfälle att bjuda sina absoluta favoriter här i livet på galej.

På lördag smäller det här i Brinken då huset intas av glada vänner, ballonger och mängder av dryck. Är så otroligt glad då jag näsan lyckats få ihop alla fina samtidigt, saknar dock några som viktigare åtaganden på lördag.

Jag har länge vetat att jag omgetts av otroligt fina vänner. Såndana som absolut inte växer på träd och som av en lycklig slump hamna i mitt liv.

I dag fick till och med en av mina finaste mig att gråta. Pärlan hade skrivit ett tal om mig som hon hade hållit i skolan. Nu ikväll fick jag faktiskt läsa vad hon sagt om mig och då började tårarna rinna. De värmde verkligen att få veta att någon ser mig så, att någon tycker så om mig. Hade ingen aning, jag är ju bara jag.

Du ska veta Titti, att i dag stärkte du mig när jag som bäst behövde det.


Update: I dag har jag fått veta vad jag betyder för någon, det var fantastiskt! Nu ska jag börja berätta för alla mina nära vad de betyder för mig. Jag vill att de ska få veta att they mean the world to me.

I dag pratade jag med en kär vän. I vanlig ordning gick vi igenom hela registret och disskuterade vitt skilda ämnen såsom vädret, bakning, svärmödrar och sexleksaker. Ja, när vi pratar då finns det verkligen inga tabuämnen.

Efter att ha avverkat de vanliga rapporterna om våra respektive liv kom vi in på känslor och hur svårt alla tycks tycka det är att uttrycka sina känslor. Jag menar verkligen säga till folk vad man tycker och tänker. Istället leker man dumma lekar och säger saker man inte menar och håller inne med det man helst av allt vill säga. Varför? Är det faran att inte få rätt respons, att du trampar på någons tår eller det faktum att du faktiskt inte vet vad som kommer härnäst.

Jag tycker att vill du säga till någon att du älskar/gilla/tycker om denne så borde du också göra det. Fine, du kanske inte får det svar du hade väntat dig tillbaka men ibland är det värt att blotta strupen och vara lite modig. Kanske blir du lyckligt överraskad och kanske blir du ruggigt besviken men du slipper denna jävla förbannde katt och råttalek och spiller ingen mer tid i onödan.

Jag vet i alla fall att jag ska låta min omgivning få veta vad de betyder för mig i framtiden. För mig skulle det betyda världen att få höra att jag är viktig för någon annan.

Jag tycker om dig.

Även fast snön har bosatt sig utanför fönstret så tror jag tveklöst på att våren väntar runt hörnet. I research har jag funnit många tecken som pekar på det, jag har t.ex. sett blåsippor, vårkläder och det säkraste tecknet av de alla, i går såg jag en fjäril. En livslevande nässelfjäril.

Apropå fjärilar så tror jag att jag har en i magen. Vet inte om det det är träningsvär eller om det är det andra. Tåls att tänka på.

Vad gör man när man inte orkar mer? När man har nått till den gränsen då det inte bara rinner utan verkligen forsar över. När det känns som du står och skriker ut lungorna men ändå ingen hör. Vad gör man då?

Det känns som jag är där och har ingen aning om vad jag ska ta mig till. Jag vet inte ens om jag orkar ta reda på vad jag ska göra.

Snälla fråga inte, tårarna rinner ändå.

Jag hoppades jag hade fel. Jag ville verkligen inte ha rätt, men allt du säger och gör känns bara fel. Andra säger det och jag har länge velat blunda för det men kanske är det dags att face the prob.

Tänk på vad du säger och framförallt gör!

Jaha, just nu känns det som jag skulle behöva mörda någon i min närhet då denne varit extremt klåfingrig. Jag kokar och är allmänt förbannad på allt.

Då jag gav mig på ett mordförsök hindrades jag av åskådare med alldeles för mycket civilkurage. Jag blev mer eller mindre förpassad till ett eget rum. Oh, varför kan inte folk bara sköta sig själva och skita i det som rör andra och då framför allt mig!

Det borde vara straffbart det där. minimumstraff; tjugo piskrapp!

I dag när jag höll på att fixa och dona hittade jag något som väckte en hel del känslor. Blev smått sorgsen för att inte säga sentimental. När jag kom på mig själv med dessa känslor så var det som en väckarklocka ringde, högt! Varför känner jag så, det har ju inget alls med nuat att göra. Saker har förändrats och jag är faktiskt ganska lycklig. Det är dags att släppa taget och se det för det de är, historia.

Bara jag kan styra mitt liv och nu väljer jag att vara fri från de känslorna. Jag lämnar det som varit och blickar framåt.

Min mamma har många gånger sagt till mig att det är inte mitt kall i livet att vara sanningssägare. Hon har bestämt hävdat att alla blir inte gladare av att höra sanningen och då framför allt kanske min sanning som kan skilja sig markant från din.

Jag har lyssnat och tagit till mig mycket av vad min mor har sagt. Prackar sällan på andra mina tankar, sätt och metoder utan biter mig i tungan och ser förnöjt på när människor säger och gör fel, fel, FEL. Enligt mig då såklart.

Nu har jag dock motstått frestelsen att berätta sanningen för många så länge. Det gnager i mig och det är oerhört jobbigt att inte få säga det uppenbara.

Snart kokar H över och uppskattat lär det inte bli.

Good gousch vi är redan inne i mars! Årets tredje månad har redan anlänt, aningens för tidigt tycker jag alltid. tjugotre närmar sig med stormsteg och jag känner STOP!