hanna.

Ett tag sedan jag skrev något, beror huvudsakligen på att jag nte vågar avslöja hur jag känner och mår för tillfället. Jag vet att det är svårt och förstå och jag har svårt att uttrycka vad jag behöver just nu så då håller mig borta.

Börjar komma tillbaka till skaplig form efter att de sista dagarna varit ett rent helvete. Lades i söndagskväll in, måde då extremt dålig och i ärlighetens namn kommer jag inte ihåg allt som skedde på akuten. Den enda riktiga hjälten jag känner var givetvis där och höll mig lugn. Tror ingen kan förstå vilken fantastisk mamma jag har, finns inget hon inte skulle göra. Efter ett par dygn på intensiven släppte de iaf motvilligt hem mig tackvare mamma och de faktum att hon är sjuksköterska. Pencilin direkt in i blodet via dropp ett tag till men tackar allt allsmäktigt för att få vara hemma. Få komma hem är bästa medicinen just nu.

Pratade med en av de kära grabbsen igår och Tysklandsresan kom på tal. Var ruggigt längesen den där känslan av förväntan och längtan dök upp. Om de är något som ska bli av i sommar så är det den! Saknar dem, fan vad kul vi hade där under några intensiva veckor och jag hoppas at de ska bli lite roligt i sommar med.

En sista rad till Pärlan. Känner verkligen tankarna du sänder och längtar efter filmkvällar, baler och andra äventyr med dig. Du är en sann vän!

Så har ännu en dag gått och ja, jag har fan i mig blivit starkare. Även om ytan kan uppfattas som lite matt.